koksalt

livet på behandlingshem

jag är en kille på 16 år och ha bott på ett flertal behandlingshem. och jag vill skriva detta för att visa min syn på det hela. att bo på behandlingshem är inte alltid lätt särkillt om du inte bli rätt placerad eller inte trivs. men jag kom på ett behandlingshem i södra sverige som jag trivdes på. det var den värsta tiden i mitt liv men den bästa.

mitt liv förändrades.

när jag blev akut placerad från mitt familjehem så kom jag till en akutavdelnig. Det fösta jag tänkte va att det skulle bli som det brukade bli när jag kom till ett nytt behandlingshem. Men det blev det inte I början tog jag det som ett straff att på på ett behandlingshem och vägrade att samarbeta. Och det innebar att jag sket i allt och satt "att jag har inga proplem" men det visade sig att jag hade det. effter en månad så kom jag till behandlingsavdelnigen och sedan fick en vådplan som alla får. En vådpan innebär att du får mål du ska uppnå innan du få flytta. När  jag fick den så stod det på svart och vitt att man hade problem då blev jag väldigt chockad. Och då bestämde jag mig att inte ta imot hjälpen jag skulle få. Och då började helvättet det va ingen annan en jag som bestämde att det skulle bli ett helvette. Om jag skulle samarbeta så hade allt gått lättare. Jag började avika det innebär att man går från behandlingshemmet. Man har  rätt att dra för det är ett öppet behandlingshem om det skulle va låst så har dom rätt att låsa in mig vilket dom inte har på ett öppet behandlingshem.När jag avek så kom Jag  till Jönköpimg och va där i cirka 1,5 dag innan polisen hämtade mig och körde mig tillbaka. Så gjorde jag crka 12 gånger innan jag fattade att jag ska ta emot hjälpen jag får. Jag gick på en behandlingsmetod som heter ART det betyder aggression replacement tranig. Det va min räddnig att börja om mitt liv och gå den rätta vägen. Det kanske gick 3 månader innan personal och jag beslutade att jag inte fungerde med dom andra ungdomara efter ett flertal konflikter med ungdommar så jag fick flytta till ett annat hus som tillhörde behandligshemmet. Där fick jag va ensam men två personal.Det va bra på ett sätt det bra va att jag fick mer behandling då. men det finns nackdelar med det för jag hade inte mycket kontakt med omvärlden vi tittade på nyheterna varje kväll det va det jag fick veta om omvärlden. Jag gick i skolan som behandlingshemmet hade det va då jag fick träffa dom andra ungdomarna. Efter skolan åkte jag tillbaka till stugan jag bodde i. Jag fick också va med på aktiviteter med dom andra ungdomarna. och i bland så åkte vi ut från stugan till stan.

jag bestämde mig.

Efter ett tag så bestämde jag mig för att ta emot hjälpen jag fick. och först då jag började jag att förändra mig. sakta men säkert så blev jag av med min aggression. det blev allt färre gånger jag slogs och bråkade med personal och ungdomar. jag gick ART och lärde mig om hur jag skulle handskas med min ilska och hur jag skulle bete mig i samhället. för det hade jag inte lärt mig på tidare boenden. Efter ett tag så ringde jag och ville bli omplacerad för att jag började tröttna på den slutna miljön. Och socialtjänsten började leta nytt boende. Dom hittade ett nytt boede där jag kunde fortsätta med min utveckling. det är där jag bor nu och jag trivs väldigt bra.

nytt boende.

nu så har jag flyttat från mitt gamla behandlingshem. Och det är först nu jag har fattat hur mycket hjälp jag ha fått. att jag inte fattade tidigare men det är lätt och säga med facit i handen. jag ska fottsätta att gå den rätta vägen och inte falla tillbaka i gamalt betende.

tack!!

jag vill tacka alla som har hjälpt mig bode personal och ungdomar.